Det är avklippta tankar som glider omkring i huvudet. Ingenting att ta spjärn mot, ingenting att haka fast i, fast jag försöker. Det flyter och rinner och jag hatar känslan. Kunde jag köpa mig fri från en enda sak så valde jag utan tvekan tomheten, den hala och kalla. Jag försöker välja bättre sätt att hantera den (sätt som uppenbarligen är löjeväckande för somliga), försöker välja orden istället för kroppen. Men jag vet inte om det räcker. "Ingenting räcker, någonsin" sa jag den där gången när du höll mig under armarna trots att jag var det skitigaste, mest vidriga och uppsprättat vanställda, det som fortfarande lurar i drömmarna, det som skuggar värmen och förvrider blicken, det som vill driva allt till sin spets och långt bortom. Och för Guds skull, det ser jag ju själv redan nu, det går inte med orden. Det finns inga o-r-d, det finns inga trapp-steg, ste-nar, y-tor, vin-klar, ingenting att hålla fast, inget att släppa taget om, det ser jag ju, förlåt mig, det ser jag ju nu.