Det är avklippta tankar som glider omkring i huvudet. Ingenting att ta spjärn mot, ingenting att haka fast i, fast jag försöker. Det flyter och rinner och jag hatar känslan. Kunde jag köpa mig fri från en enda sak så valde jag utan tvekan tomheten, den hala och kalla. Jag försöker välja bättre sätt att hantera den (sätt som uppenbarligen är löjeväckande för somliga), försöker välja orden istället för kroppen. Men jag vet inte om det räcker. "Ingenting räcker, någonsin" sa jag den där gången när du höll mig under armarna trots att jag var det skitigaste, mest vidriga och uppsprättat vanställda, det som fortfarande lurar i drömmarna, det som skuggar värmen och förvrider blicken, det som vill driva allt till sin spets och långt bortom. Och för Guds skull, det ser jag ju själv redan nu, det går inte med orden. Det finns inga o-r-d, det finns inga trapp-steg, ste-nar, y-tor, vin-klar, ingenting att hålla fast, inget att släppa taget om, det ser jag ju, förlåt mig, det ser jag ju nu.

Fredrik Floda sa...

Om du vore 17 år skulle dina intetsägande betraktelser kanske vara intressanta, nu framstår de dock enbart som löjeväckande (då jag betvivlar att du är under 30). Mare Kandre var begåvad, det är väl skillnaden antar jag.

Fredrik, jag skulle aldrig drömma om att jämföra mig med Mare Kandre. Vore jag lika begåvad som hon hade jag skrivit romaner när jag var 17 och förhoppningsvis även idag, när jag närmar mig 40. Avundsjukan jag beskrev handlade om något hon berättade i dokumentären, om hur hon kunde dra sig tillbaka till en inre värld, ur vilken hennes berättelser föddes. Det är den förmågan att vara befolkad i ensamhet jag avundas, inte skrivandet eller kreativiteten som sådan. Och det var min egen avund som provocerade mig, inte dokumentären.

Sedan förstår jag inte varför det skulle vara löjeväckande att en äldre person har omogna sidor och brottas med tankar och känslor som vanligtvis hör tonåren till? Det beror ju oftast, åminstone i mitt fall, på att man har varit med om saker som gjort det svårt att växa upp. Är det löjeväckande i sig? Eller är det okej så länge man inte visar upp det offentligt?

Och varför har du tagit dig tid att besöka min blogg (som inte uppdaterats sedan maj) hela elva gånger den senaste tiden? Har du inget bättre för dig en varm brittisk sommarnatt än att kommentera något du uppfattar som obegåvat och löjeväckande? Varför känner du ett behov av att ösa galla över en blogg som det finns miljoner liknande av, över texter som inte ens upptar värdefull plats i någon publikation? Och - kanske viktigast av allt - varför är du elak och hånfull? Blir du glad när du tänker på att jag kanske blir ledsen?

Mad skills

Att läsa in ett avståndstagande i varje tystnad som varar längre än två sekunder. Att hugga som en kobra på allt som sägs. Jag är så trött på att reagera som en barnunge, trött på att ha insikt i hur jag fungerar, men ändå vara oförmögen att stoppa lavinen när den väl satts i rörelse. Trött på att aggressivt skjuta folk ifrån mig när jag behöver dem som mest, när jag i själva verket inte är arg utan känner mig ensam, övergiven, rädd och ledsen. Men man får inte vara svag, va. Inte riskera att bli övergiven, va. Bättre att ta avstånd själv, va. Att iscensätta varenda jävla till leda upprepad tonårsmässig klyscha.

Blev provocerad av Mare Kandre-dokun, förresten. Eller snarare provocerad av min egen reaktion: avundsjuka. Inte på framgångar eller geniförklaringar, men på förmågan att mot alla odds sublimera sin ångest, eller ännu mer specifikt och personligt: förmågan att skapa en inre värld som kan bli en tillflykt, att vara befolkad inombords. Att inte vara tom.

Tidigare idag, i matvaruaffären, klämde jag - som i trans - sönder flera Plopp-chokladkakor. Tryckte på bitarna genom omslagspappret så att chokladhöljet kring rutorna sprack. That's me.

Passion Pit - "I've got your number"

Flowers and trans-warp coils

Det var fint ikväll, Glasvegas. Som ett kärt återseende, fast det var första gången. Och det stämmer, det jag hela tiden har misstänkt, att det är ett band som egentligen skulle göra sig allra bäst på klubbspelningar. Så att det intima och ömsinta i musiken, det som väger lika tungt som det aggressiva och bombastiska, kunde få komma mer till sin rätt. (Och nu menar jag INTE att låtarna skulle spelas annorlunda eller mer lågmält; jag menar den skillnad som risken för att bli spottad i ansiktet samt lukten av svettig pubheltäckningsmatta skulle göra för närvarokänslan och helhetsupplevelsen.)

Annars blev jag nog mest glad över att få gunga debilt i takt till "Be my baby". Och så var det lite läskigt att se fotbollskillarna skräna med i "Go Square Go"-refrängen i tron att det är en snajdig hejaramsa. Ungefär som att höra en AD tala sig varm för att använda scener ur "1984" i en reklamkampanj för pålitlig kameraövervakning - sans ironi.

Tidigare idag såg jag för övrigt ett dubbelavsnitt ur Star Trek Voyager, säsong fem, där Seven of Nine lät sig återassimileras i Borg-kollektivet. Hon offrade sig själv - sin nyvunna individualitet - för att resten av Voyagers besättning skulle kunna fortsätta sin resa hem till jorden. Men allt gick bra, hon räddades i sista sekunden och jag kunde andas ut.

The Big Pink

Vet inte om det är gitarrerna eller beatsen eller drone-monotonin, eller bara det faktum att en av bandmedlemmarna låter sig fotograferas naken, sittande på en toalettstol i en skabbig pose, men det här funkar för mig:


Lyssna på "Velvet" (Inte i de fjuttiga interna högtalarna, koppla in stereon bitte, hög volym.)

Apropå Perro

Såhär: Jag vet inte, men jag har svårt för henne och Järvinen och Lykke Li och hela den grejen. För mig flyter det ihop till något äktsvenskt sprödblont och lite könlöst som ger mig obehagliga Ulf Lundell-vibbar. Är det detta man kommar att se tillbaka på som 00-talets folkhemssound, liksom? Ett ofarligt, folkligt tilltal som samtidigt vill vara alternativt, ungefär som när H&M och Top Shop säljer vintage-kläder i utvalda butiker. Jag tvivlar inte på att sångerskorna är begåvade och att de har något att förmedla, men uttrycket och förpackningen gör att jag inte kan ta det till mig. Och jag menar inte att låta elitistisk här - to each his own - jag försöker bara förstå vad det är som stör mig.

Och jag undrar

om jag är den enda som inte är så förtjust i nya Perro del Mar? Tycker det låter lite som en radda nerpitchade Ace of Base-låtar. Slightly 90-tals-unket. Sorry.

Musikfronten

Den senaste tidens lyssning har dominerats av nya Junior Boys-skivan, Jeremy Jay, Florence Valentin, Camera Obscura, å dä. Men det jag måste få tipsa om, som fått mig grymt exciterad, är två amerikanska band och en brittisk sångerska:

Först The Love Language (tack SG för tipset!). Detta är några okända dudes från North Carolina som skriver melodier to die for och vet hur man får till det rätta fuzziga gitarrljudet. Deras album är den där sortens skiva som inte går att ha på i bakgrunden när man sysslar med något annat; man fastnar liksom mid-movement med öronen i Vulcan-spets hela tiden. Och försök bara sitta still till "Sparxxx" (finns på mitt blandband nedan också) eller ljuvliga "Lalita". Ett amerikanskt Libertines för 00-talet, mark my words.

The Love Language - "Sparxxx"
The Love Language - "Lalita"


Sedan Cheval Sombre som ligger bakom den genialiskt apatiska "Where did our love go"-covern på blandbandet. Ett band att hålla ögonen på om man gillar drömsk letargo-pop à la Spacemen 3, Galaxie 500 och Mazzy Star.

Cheval Sombre - "Little bit of heaven"


Och slutligen Polly Scattergood. Inte allas kopp te, förmodligen, men för oss som gillar discoflirt, 80-tal och episkt Arcade Fire-uppbyggda femminuterslåtar är detta ett måste. Dessutom föredrar jag Pollys röst framför alla Perros och Järvinens i Sverige. Bästa låten"Other too endless" finns på mitt blandband, lyssna också nedan på iskalla "Bunny Club".

Polly Scattergood - "Bunny club"

http://www.sendspace.com/file/78p0uk

Är det någonting som ska repeatas, så är det nya Crystal Stilts-singeln "Love is a wave". Gör det. Nu.

Venne

Jag gör vanliga saker. Går till ett alldeles vanligt jobb (visserligen på deltid, but still!), äter vanlig mat, pratar om det vanliga, sover på någorlunda regelbundet vanliga tider. Stundtals älskar jag vilsamheten, enkelheten och tryggheten, stundtals känner jag en intensiv skräckblandad panikstricken avsky inför allt och alla, inklusive mig själv, vilket naturligtvis leder till förtärande skuldkänslor. Inte vet jag, alltså. Det har varit mitt mantra senaste året: "Jag vet inte."

Jag vet inte, men jag önskar att jag hade gjort en ljudinstallation av mina "jag vet inte". Att jag under ett helt års tid, fyra dagar i veckan, hade gått till min analytiker med en dold mikrofon i väskan. Att jag hade spelat in alla våra samtal och sedan, painstakingly, med stor precision - digitalt klippande och klistrande under sena nätter vid ett belamrat köksbord - extraherat alla "jag vet inte": Visk-jagvetinte, skrik-jagvetinte, snyft-jagvetinte, tomma och kalla is-jagvetinte, gnäll-jagvetinte, skräckkrampande jagvetinten, knappt hörbara utfyllnads-jagvetinten. Det skulle lätt bli ett par timmars jagvetinten, en veritabel ljudmatta av vilsenhet och osäkerhet. Sen skulle jag presentera dem på något arty sätt, som arty människor gör i sina installationer.

Men jag är inte arty, jag är rätt vanlig faktiskt, så ni får ett litet blandband istället:

http://www.sendspace.com/file/rroifl

Komposterbart

I exil igen. I N:s lägenhet. Denna gång är det installation av fiberoptiskt bredband i min. Där är fem hantverkare med borrar och kablar och fula plastlister, här är tyst och skönt. Jag har craveat tystnad den senaste tiden. Huden är tunn och människor kommer lätt för nära. Igår var jag tvungen att stiga av tunnelbanan vid Gullmarsplan och vänta på nästa eftersom folk i vagnen stirrade på mig i avsmak. De tänkte att jag luktade illa, den ruttna och metalliska lukten. Det tyckte jag i alla fall då, i temporär panik.

Jag märker att jag faller in i ett jävla gnällande här. Vill inte det; vill verka smart, together, iakttagande snett ovanifrån. Bättre. Bättre än du. Se igenom lagren, ett steg före, vidsynt och dömande, varvet runt. Intresse och öppenhet som egentligen är maskerad självupptagenhet. Nu låter jag Watchmen-Rorschachs dagbok istället, inte smickrande. I verkliga livet är jag soft as peaches och omaskerat självupptagen. Tror att jag vill, vågar inte, ligger fyra dagar i veckan på en soffa och kvider: "Jag vet inte..." med ynklig röst.

Vi besökte N:s släkt i Karlskoga i helgen. N:s morfar gick bort i förra veckan och vi hälsade på hans mormor. Det var första gången jag träffade henne. En rejäl kvinna: lite rundlagd, grått kortklippt hår, varma ögon, praktiska kläder. Den sortens husmor - inbillar jag mig - som på sextiotalet bar Domus-kassarna hem till köket, rensade strömmingen själv och gjorde lådor med äggstanning på gårdagens rester. Den sortens kvinna som gråter lite för att sedan stryka tårarna ur ögonen och säga: "Nej, nu ska jag sluta fåna mig", inte i martyrskap utan i någon slags visshet, trygghet, närvaro, vad vet jag.

Vi satt vid köksbordet. Hon och hennes man hade varit gifta i femtio år och hade bott i det lilla huset på landet i många år. När de flyttade in fanns varken avlopp eller värme. De byggde om, byggde till; ett vardagsrum på baksidan av huset, platt tak, sådana som man envisades med att lägga för fyra decennier sedan, trots den uppenbara fuktskaderisken. Hon berättade: "Jag tyckte mycket om att måla och tapetsera när jag var yngre, jag har målat alla köksluckorna själv". Hon hade bakat en äppelkaka och det fanns bullar och syltkakor på ett fat, kaffe i små porslinskopparna med blommotiv. Jag fick mjölk i en liten kanna eftersom det är så vi unga brukar vilja ha det.

Hon mötte min blick och hon berättade om huset och sedan visade hon oss, eller egentligen mig, eftersom jag var den enda som var där för första gången: Det tillbyggda vardagsrummet och hallen med extraingång och kallskafferi, badrummet med fönster ut mot det snötäckta gärdet, det varma pannrummet med tvättlinorna spända tvärs över och övervåningens sovrum med snedtak - där hon log lite och berättade om hur N trillade ur sängen som liten, när han sov där tillsammans med henne och hennes man. Han som dog för en vecka sedan. Jag vill inte vara smart, together, steget före eller bättre, självupptagen eller kvidande. Jag vill vara som hon.

bri:koʊˈlɑ:ʒ

Och förresten, när jag ändå är här: SG har egentligen - kort och kärnfullt - redan sagt allt som behöver sägas om vad som kommer att bli en av 2009 års bästa skivor: Bricolages debutalbum.

Jag vill bara tillägga att jag håller med (Oh yes!) och att ni omgående bör ladda ner "A terrible souvenir" för en dos oemotståndliga melodier, pa-pa-oooh-stämsång och handklapp. (Och notera "Be my baby"-introt! Wooh!)

Bricolage - "A terrible souvenir": http://www.sendspace.com/file/b2le2u

Words have failed me tonight (but you heard what I said the whole time)

Jag tror att jag befinner mig på ett nytt ställe ibland. En plats där jag är en människa bland andra människor, varken särskilt utvald eller särskilt drabbad. Där det finns en framtid som varken är obegränsad eller fullständigt utstakad, där osäkerheten betyder frihet istället för panik och där det kända betyder trygghet, inte kvävningsdöd.

Och det är svårt att skriva här, när orden är så vana att välla fram ur desperation och förvirring. Men det är en plats jag tror att jag skulle kunna trivas på, precis som jag trivs bakom cafédisken, mitt i kaffedoften med olivolja, tonfisk och kapris på fingrarna.

Ur högtalarna kommer M. Wards nya. Jag älskar den och jag vill att andra ska höra den, så det får de, tillsammans med sitt kaffe och sina mackor. De får 60-talscharmigt stompiga melodier, de får drömsk, fingertoppslätt melankoli och den där sortens blues- och gospeldoftande gitarrstrummande som får en att tänka på Johnny Cash. Och ni får "Rave on", medan jag försöker hitta nya tonfall.

M. Ward - "Rave on": http://www.sendspace.com/file/lhxyg7

För alla stockholmare:

Det bästa som hänt Bonden Bar på mycket, mycket länge:

http://modernloverssthlm.blogspot.com/

Feber

Samma drömmar natt efter natt. Som pedagogiska illustrationer av röran jag bär inom mig. Drömmar som, inte så mycket i innehåll som i känsla, stämning, pekar på omöjligheten om och om igen. Bakom den tunna väggen regerar kaos och panik. Är verkligheten här eller där? Känslan av att jag skulle behöva slå om en strömbrytare, se allting ur ett helt annat perspektiv, nej, större: upptäcka en helt ny dimension. Hela tiden känslan av att om jag bara kunde fatta, om detta andra kunde uppenbara sig, så skulle allt falla på plats. Och så hjälplösheten när det som snurrar i huvudet inte går att omfatta, begripa, sätta ord på, än mindre förklara för någon annan.

Stämningsfull folktronica från Glasgow som har bäddat in stora delar av julhelgen i ett mjukt skimmer. Detta är en helt instrumental skiva med den typ av låtar som inte är så mycket låtar som drömska tillstånd (sådana som när man minst anar det plötsligt övergår i dansant melodiska vågsvall för att i nästa stund lägga sig bekvämt tillrätta igen). Börjar man repeata den är det nästintill omöjligt att sluta.

Remember Remember - "Imagining things (i)": http://www.sendspace.com/file/qj1lkx

hon stannar aldrig i ett rum
i sin kropp
är bara på genomresa halvt bortvänd
svävande
glider mig ur händerna trots att jag griper hårt
ett skräckslaget barn
som vill trösta sig själv på
kärlek klibbig av desperation

hon är som genomskinlig nästan flytande är jag
älskar när han tar i mig med fasthet
lägger handflator mot mina överarmar
placerar armar och händer kring min bröstkorg
pressar samman bitarna
inget strykande eller smekande
inget begränsande eller fjättrande
bara varma solida händer som håller och trycker
här här och här
som konkret och definierande fastslår:

Din hud. Känner du? Här slutar omvärlden och här börjar du. Du sitter ihop, faller inte isär. Du är kött och blod och levande.

men jag undrar tyst vad det är för varelse
som behöver definieras av någon annan
för att finnas till

skammen

att jag var en kvinna
var barnet som klamrade sig
vid dig eller dig eller dig
jag grep efter henne och alla de som knullade mig
knullade en flicka
som hade lärt sig
visste att skilja på hjärta och kropp
visste att stöna vid de rätta tillfällena
är du min hjärt-lungmaskin
är jag din docka oh baby

jag vet fortfarande inte
hur man räknar fram svaret
på upplösningen och dess olösliga ekvation:
att skräcken för ensamhet omöjliggör närhet
att det fruktade blir verkligt genom fruktan
att jag är mitt eget gift

jag vill slå svaret ur mitt huvud
klösa det ur huden på armarna
skära det ur insidan av låren
gunga det ur överkroppen
fram och tillbaka fram och tillbaka
men svaret rinner och går inte att förstå

jag vet inte jag vet inte jag vet inte jag vet inte som vågor om och om igen vet jag inte vet inte vet inte sluta fråga för fan för jag vet inte vrålar jag vet inte din jävel jag vet ju för fan inte när ska du förstå att jag inte vet

Ett poppigt Arcade Fire i fickformat, väldigt rart. Har trott på ett breakthrough för dem ett tag*. Lyssna här och här.

Själv lyssnar jag på Prince, tidigt 80-tal; "Nothing compares 2 U" (bättre än Sinéad), "I feel for you" (bättre än Chaka Khan) och minns tonåren - riktiga vintrar med snövallar att kliva över med blåfrusna ben i tunna svarta nylonstrumpor (inköpta på Pressbyrån vid Fruängens t-banestation), kängor, secondhandkappa och basker. Ett litet paket Marlboro Lights och en tändsticksask, tack; massor av rött läppstift och I'm off and away.

*Edit: Sedan februari ser jag nu. Demens. Jaja, de förtjänar faktiskt två omnämnanden tycker jag.

Damn this feeling

Känner mig som en unge som tvångsmässigt pillar sönder allt hon får tag på.

Önskar att jag kunde försonas med det faktum att man egentligen aldrig helt säkert kan veta någonting om någonting, någonsin.

Önskar att jag kunde försonas med och acceptera livets begränsningar och mänsklighetens natur.

Snälla jultomten?

Hayden - "Damn this feeling": http://www.sendspace.com/file/guoe9f

2008-listan

Rätt så förutsägbar, antar jag, men ändå:

1. Glasvegas - Glasvegas
2. Joel Alme - A Master Of Ceremonies
3. Håkan Hellström - För Sent För Edelweiss
4. Magnetic Fields - Distortion
5. The Wave Pictures - Instant Coffee Baby
6. Kelley Polar - I Need You To Hold On While The Sky Is Falling
7. Beach House - Devotion
8. Flavor Crystals - Ambergris
9. Crystal Stilts - Alight Of Night
10. Speedmarket Avenue - Way Better Now

och #11-20 utan inbördes rangordning:

Neil Halstead - Oh! Mighty Engine
Autisterna - Sista Scenen
Jersey - Itinerary
Chairlift - Does You Inspire You
Hayden - In Field And Town
Hästpojken - Caligula
Little Joy - Little Joy
M83 - Saturdays = Youth
Mystery Jets - Twenty One
She & Him - Volume One

Edit: Glömde The Lodger - Life Is Sweet.
Symptomatiskt?

On a Sunday

Ett telefonsamtal i förmiddags lämnade mig tom. Gråtsnyftigt övergivenhetstom men på samma gång fylld - som en engångshandske av latex med användarens handsvett på insidan, förbrukad och kastad i en papperskorg av vitlackat stål (en sådan som brukar sitta monterad på den praktiskt avtorkningsbara väggen cirka tjugofem centimeter ovanför landstinggolvet med plastmatta i kulören rå fläskfilé).

Gick därefter hem och sträcklyssnade på The Orchids i tre timmar.

The Orchids - "Women priests and addicts": http://www.sendspace.com/file/roneq0

Du finns i mig

Där är sprött och skört, som den första trevande ishinnan på en vattenpöl i december. En sådan som bara väntar på att ge vika, ber om att krossas.

Snälla, var försiktig.

Det är som om kroppen lever sitt eget liv, frikopplad från alla lugna och sakliga resonemang. Oron, ångesten och otryggheten sätter sig i bröstryggen, nacken, käkarna, halsmuskulaturen, och det värker så att jag knappt kan svälja ibland. Pulsen tickar som ett fågelhjärta och när det är som värst känns undergången nära i varje ögonblick: Nu! Nu brister alltihop, nu blir jag galen, nu går jag sönder, nu händer det mest fruktansvärda! Nu, med nästa andetag, rämnar verkligheten! Paniken flåsar mig i nacken och fryser den till is med sin andedräkt och det gör så in i helvete ont. Jag sträcker mig efter pillerburken bredvid sängen: Neil Halstead 5 mg, 1 tablett vid behov. Läs bipacksedeln före användning.

Neil Halstead - "Always the good": http://www.sendspace.com/file/br18jz

Nu faller

årets första snö. Stora, tunga flingor som smälter i samma ögonblick som de landar på marken (men hustaken är täckta av ett tunt, vitt flor). Det snöade dagen då jag flyttade in här, för nästan ett år sedan. Det luktade målarfärg och det var smutsigt i alla skåp och garderober. Januarimörkret föll och jag satt i mitt vardagsrum med en kopp te och tittade ut på studentbostadsfasadens färger som glödde borta vid centrum.

Jag visste ingenting om hur det skulle bli. Trodde egentligen inte så mycket på det här med framtid, det kändes som om allt jag hade att referera till var dåtid, vad som hade hänt, allt det svåra. Som om det inte fanns några pilar som pekade framåt i mitt liv, bara bakåt. Som om det inte gick att förstå någonting utifrån något annat perspektiv än då.

Jag har fortfarande svårt att hoppas ibland, att sätta tydliga ord på vad jag önskar och längtar efter, men nog är det väl ändå lite bättre nu?

One of our hearts will break

"In fabric and clothing manufacture, Jersey is a soft, slightly elastic knit cloth made from wool, cotton or silk, used in many varieties of modern clothing."

I musikvärlden är Jersey ett tyskt band som på albumet Itinerary gör hypnotisk och varm lo-fi-electronica med framträdande gitarrinslag. För den som vill ha referenser påminner de tydligen (enligt Niklas, som äger 1001 skivor och är en pålitlig källa när det gäller sådana här spörsmål) om The Notwist.

Jag vet bara att om man sätter den här skivan på repeat, så är man fast i en varm kokong av mjukt, lätt elastiskt, stickat tyg i varmt grågröna nyanser med enstaka senapsgula inslag. Stuvbitar finns nedan.

Jersey - "Shoeshine": http://www.sendspace.com/file/j2nzgf
Jersey - "Noir A.M.": http://www.sendspace.com/file/sh2kii
Jersey - "Half an hour": http://www.sendspace.com/file/r1oka4

<3 <3 <3

Kärlek finns här.

The French Kicks - ett New York-band. Swimming - ett album med The French Kicks. Den här skivan har de senaste dagarna givit mig en angenäm, varm och ombonad känsla med ett och annat småexalterat danssteg thrown in. Samtidigt har den irriterat mig, eftersom jag har skitsvårt att pinpointa vad för slags musik det här egentligen är. Jag har även annars svårt att inordna sådant jag hör i genrer, svårt med paralleller, men i det här fallet känns det nästan omöjligt. Kanske, förhoppningsvis, beroende på att bandet har ett rätt så eget och varierat sound.

Vet verkligen inte vad jag ska säga, annat än att det här är värt att lyssna på, särskilt låtarna nedan: "Said so what" (handklapp, fingerknäpp och en refräng som får i alla fall mina tankar att vandra till Fleetwood Macs "Little Lies"), "Over the world" (snyggt muffled och torra trummor i kombo med repetitiva gitarrslingor) och "Carried away" (Vampire Weekend-gitarrer och afrikabeats). Enjoy.

The French Kicks - "Said so what": http://www.sendspace.com/file/hwwhk5

The French Kicks - "Over the world": http://www.sendspace.com/file/3tfzc8

The French Kicks - "Carried away": http://www.sendspace.com/file/ep3wdu

Stadiumrock, anyone?

Alla som har eller har haft en faiblesse för U2 (främst deras tidiga grejer; någons lillebror bör prick up his ears här), driviga New Order-basgångar och ett allmänt depressivt, storvulet 80-talssound uppmanas att kolla in Londonbandet The Domino State. Nu, med en gång.

Rubrik: De kallar sig Glasvegas - och menar det.

Somliga oroar sig för den ekonomiska krisen, andra för bostadsmarknaden, växthuseffekten eller de stigande priserna på råolja. Jag oroar mig för Glasvegas. Jag är rädd att all hype kommer att förstöra dem som band, jag är rädd att det faktum att de så tidigt i sin karriär signats till en major label kommer att bränna ut dem, jag är rädd att de kommer att utnyttjas som mjölkkor, tvingas turnera och släppa ifrån sig material i en takt som är destruktiv.

Jag vill tro att musik som verkligen berör är något som växer fram organiskt, ur ett behov att förmedla något. Självfallet förstår jag att ingen har lust att idka välgörenhet med sin konst; får man en chans att tjäna pengar så tar man den, det skulle jag göra. Men jag är orolig att kommersiella krafter kommer att förstöra något unikt och att jag kommer att missa chansen att se dem medan de ännu brinner, medan de ännu har någonting att säga och verkligen menar det.

Det är nästan ett år sedan jag snubblade över bandet av en slump. På vilket sätt jag hittade dem minns jag inte, men jag minns precis exakt hur det var: Jag var sjuk och deprimerad, jag hade nyligen flyttat in i min nya lägenhet och jag låg i sängen med feber. Flowers and Football Tops-demon i hörlurarna och jag visste efter en enda lyssning, sådär som man bara vet ibland, att den här musiken skulle bli min tröst och min glädje många, många kvällar framöver.

Jag väntade tålmodigt på nyheter om ett album, lyssnade på fler demosar som cirkulerade på nätet, jag bloggade om dem, jag försökte övertyga mer eller mindre motvilliga vänner att lyssna och jag försökte få folk att boka dem till sina klubbar. Och jag är skitbarnslig nu, men jag önskar att hypen inte hade blivit fullt så stor, jag önskar att de hade kunnat få vara lite mindre allmängods ett litet tag till. Ja, jag vet att det är töntigt, typ "jag gillade minsann Oasis när de var osignade och repade i min kompis farsas garage", men det skiter jag i. Jag känner i alla fall att de lite grann är "mitt" band och jag oroar mig för hur det ska gå för dem.

Mitt badrum - min själ

God, it's been AGES!

Men vad kan jag säga, annat än att jag plötsligt kände för att tipsa om lite bra musik. Annars går livet sin gilla gång: jag har fortfarande inget vatten men i gengäld ett överflöd av tatuerade hantverkare i lägenheten, Karlskoga är en intressant stad, jag lämnade in en text om depression, psykos och självmord på skrivarkursen och nu törs jag inte gå dit nästa gång, Aidan Moffat från Arab Strap vet hur man fyller ett dansgolv, min ekonomi är katastrofal, jag ligger i startgroparna med en större ansamling julpynt i vardagsrummet och omständigheterna kring det "hemliga" Glasvegasgiget på Obaren irriterar mig oändligt. Life as usual, med andra ord.

Därför rekommenderar jag:

Euros Childs - Cheer Gone: Folkig lo-fi för regniga myskvällar från före detta frontmannen i Gorky’s Zygotic Mynci. Särskilt första halvan av skivan är riktigt fin, sedan blir det aningen för mycket walesisk folkmusik för min smak.

Little Joy - Little Joy: En hype på gång här skulle jag tro, va. Gamla Strokes-trummisen Fabrizio Moretti rör sig i ett helt nytt sammanhang och gör pop med bossainfluenser, hemsnickrad känsla i produktionen, betagande harmonier och stämsång. Sjukt charmerande!

Bubblegum Lemonade - Ten Years Younger: Det här är nån snubbe från Glasgow som låter som, vad ska jag säga... Pixies, Byrds, Kinks, tidiga Velvet osv. Eller jag vet inte, det här med influenser är så svårt, jag vet bara att alla fyra låtarna på hans EP är väldigt bra.

Annars anser jag fortfarande att Crystal Stilts är bland det trevligaste som har hänt på musikfronten i höst. Och Chairlift.

Euros Childs - "Autumn leaves": http://www.sendspace.com/file/drf6i4
Little Joy - "Shoulder to shoulder": http://www.sendspace.com/file/19q1m0
Bubblegum Lemonade - "Unsafe at any speed": http://www.sendspace.com/file/29nyjq

For now, ok?

Tristess (och något väntat oväntat)

Han stiger in genom lägenhetsdörren och blir stående ett ögonblick. Tittar tvärs genom hallen och ut genom det lilla vardagsrumsfönstret på andra sidan lägenheten. Ser den höga skorstenen på sopförbränningsstationen dela en klotrund, mjölkvit fullmåne mitt itu. Med en tung suck vänder han sig om för att stänga dörren och låsa om sig. Det luktar instängt och sopor i lägenheten; han hade tänkt ta ut soppåsen i morse men glömde naturligtvis bort det i brådskan. Nu orkar han inte. Näsan vänjer sig snart. Jackan, som behövde lämnas in på kemtvätt redan förra vintern, hänger han på en av krokarna under hatthyllan, skaver samtidigt av sig de bruna skinnskorna på dörrmattan och nu luktar det fotsvett också.

Vana rörelser, nästan sömngångaraktigt, han behöver inte tända lampan för att veta exakt hur många steg det är till köket. Där: Kylskåpet, kastrullen med gårdagens makaroner och ketchupflaskan. En gaffel ur diskstället där några fruktflugor vaknar till liv och börjar cirkla över vasken. Köksbordet. Ännu en tung suck och han sätter sig på en av pinnstolarna, äter med hastiga tuggor i mörkret, det är för det mesta så det brukar bli om kvällarna.

Han rapar ljudligt, sträcker armarna över huvudet och sneglar på väggklockan. Halv nio. Det har börjat snöa igen. Flingorna faller snett genom ljuskäglan från gatlyktan utanför. Ibland blir han sittande här i timmar, försvinner in i den välbekanta utsikten: Gatukorsningen med trafikljusen, huset mittemot, identiskt med det han bor i. Tre våningar, små hyreslägenheter, ettor och tvåor. Någon har placerat en adventsljusstake i ett av fönstren, på andra våningen kallt tv-flimmer och längst ner en kökslampa, men ingen människa syns till.

Med en viljeansträngning reser han sig. Det känns som att lyfta en betongkloss från stolen. Fram till kylskåpet igen, kastrullen i vasken på vägen, en folköl och så soffan. Han slår på tv:n. Något debattprogram på tvåan och han byter kanal. Reklam för pensionssparande nu. Han dricker ölen i snabba klunkar. Böjer sig fram efter tv-tidningen och letar efter glasögonfodralet, lyfter på högen av kvällstidningar på det lilla soffbordet. Under gårdagens Aftonbladet hittar han det, men när han ska luta sig tillbaka tappar han fodralet, ner på ryamattan. Orkar inte böja sig ner och plocka upp det.

Det har varit såhär alltför länge nu. Visst, somliga dagar är det bättre; vissa kvällar orkar han tända lamporna i lägenheten och läsa en stund, ibland går han ut med grabbarna och tar en öl istället för att gå hem efter jobbet, men alltför ofta blir han bara sittande i mörkret, eller framför tv:n, som ikväll. Så har det varit ända sedan Liv lämnade honom. Herregud, fortfarande, efter åtta år är han tvungen att välja att fortsätta varje morgon. En dag i taget i åtta års tid, ibland inte mer än en timme i taget när ångesten blir riktigt stark.

Utan vetskapen om att det skulle gå att göra slut på alltihop hade det, ironiskt nog, varit fullkomligt outhärdligt att fortsätta. Ett hopp från Västerbron, alla tabletter tillsammans med sprit och en plastpåse över huvudet, en löpsnara kring en kraftig trädgren ute i skogen; han har tänkt igenom alla alternativen så många gånger, tröstat sig när all annan tröst bara har känts som ett hån. Ibland ångrar han nästan att han tog sig igenom de där första åren, de som var som svart tjära, som att falla och falla, handlöst, utan slut. Det hade ju kommit så plötsligt. En dag bara, över köksbordet: ”Jag har träffat en annan.”

Åh, nu gör det sådär ont igen. Den där brännande smärtan i bröstet har kommit och gått ett tag, men han har inte kommit iväg till läkaren ännu. Han borde, för han har ju förstått vad det handlar om ända sedan smärtan började stråla ut i vänsterarmen, men det har bara inte blivit av. Ibland gör det så ont att det nästan svartnar för ögonen. En extra Stesolid brukar göra det möjligt att ligga ner och andas genom smärtan, men tabletterna står i köket.

Han blundar, försöker andas försiktigt och ytligt, knyter händerna hårt. Försöker tänka på allting annat än hur ont det gör: På morgondagen, fikarasten, hon den blonda som jobbar på Pressbyrån nere vid stationen; gräset under balkongen i somras, hur han låg där i solen med en öl och en tidning, nästan tillfreds; sommarsemestrarna när han och Liv ännu var gifta, Liv i bikini på badstranden, hennes små bröst och låren som han älskade att smeka; Liv i deras första lägenhet på Folkungagatan, hon står på en trappstege och staplar porslinet i kökshyllorna, han låter ena handen leta sig upp under hennes kjol och hon skriker till, skrattar; mammas skratt när han var liten, hur han brukade lägga händerna på hennes runda mage och känna hur den guppade; mamma som satt vid hans säng när han var febrig och sjuk, de bruna medaljongtapeterna i alkoven som han brukade pilla sönder i skarvarna när han skulle somna, törstig, vatten, mammas hand som stöttar huvudet i badbaljan; omsluten av vatten och dova ljud, det är väl ljudet från tv:n och så plötsligt genom sorlet: Barnskrik.

Han slår upp ögonen. Barnskrik? Ingen av grannarna har väl spädbarn? Och så lyhört är det ju inte här. Han sträcker sig efter fjärrkontrollen och stänger av ljudet. Jo, barnskrik. Tydligt och klart. Men var kommer det ifrån? Självfallet inte här inifrån, men varifrån då? Och vem låter ungen skrika och skrika, finns det ingen i närheten som kan plocka upp den?

Han reser sig och lyssnar spänt, tar ett par steg mot köket. Nej, det kommer utifrån. Självfallet, han är ju inte tokig. Han vänder sig om och går fram till fönstret. Jo, starkare nu, det kommer utifrån, det är tydligt. Balkongdörren, han måste öppna balkongdörren och lyssna. Kylan slår emot honom, lite snö yr in på parkettgolvet och där, i en snödriva på balkonggolvet: Det är inte möjligt, men så är det, där ligger ett naket spädbarn. Han bara tittar. Blinkar, tittar bort, tittar dit igen, men det ligger fortfarande kvar. Hur i hela världen har det hamnat här? Det lilla ansiktet är alldeles blått av allt skrikande och herregud, det kommer ju att frysa ihjäl om han låter det ligga kvar här ute!

Han böjer sig fram, tar stöd mot balkongräcket för att komma ner på knä och så tittar han närmare: Det är en liten flicka. Försiktigt, med fingrar så varsamma att de trotsar verkligheten, för sådana fingrar kan omöjligen sitta på en femtiosexårig mans händer - som nyvakna fågelungar, som maskrosbollar i vinden, som fiskyngel i vattenbrynet - lyfter han barnet ur snödrivan på balkongen, stöttar det ostadiga lilla huvudet med högerhanden, mumlar: ”Du lilla… du lilla…” tar det i famnen för att värma, trösta, och så plötsligt, men samtidigt sakta, i en enda massiv glidande rörelse vänder sig verkligheten avig. Insida blir utsida (för det är så det ser ut på slutet), kyla blir värme, mörker blir ljus. Det fulaste blir det vackraste, den vita fullmånen blir kolsvart, ingenting blir någonting och nästa morgon finner ambulanspersonalen honom livlös, nästan täckt av snö, på balkongen.

Samtidigt, i gryningen, ligger en ung mamma i en säng på Södersjukhuset. Hon lägger sitt nyfödda flickebarn till bröstet och tittar in i dess ögon, faller in i någonting hon inte kan omfatta och förundras över hur ett spädbarns ögon kan vara så djupa och nästan sorgsna. Som om det redan hade levt ett helt liv.

Och visst är det väl märkligt:

Hur lätt det är att missta gut-wrenching osäkerhet, ångest och drama för passion? Hur dramat ibland skyler över det faktum att där kanske inte finns så mycket annat än just drama och upprördhet, hjärtslitande längtan, dessa eviga kast mellan hopp och förtvivlan; Unbewußt, höchste Lust, und so weiter?

Jag vet verkligen inte. Är så ovan vid allt. Och då menar jag allt.

Livstecken

Jag är här. Men på måndag börjar stambytet och jag är upptagen med att försöka organisera, packa undan grejer och tömma garderober för att imorgon (the horror) temporärt flytta in hos min mamma.

I övrigt: Skrivarkursen har börjat och det verkar spännande. Var en hårsmån från att springa därifrån, bölande, när vi skulle göra den första skrivövningen på plats och jag blev totalt blockerad, omgiven av åtta vilt plitande människor, men jag lyckades komma förbi det hindret. (Känner dock på mig att det är ett hinder som måste angripas over and over again.)

Jag har även givit mig i kast med den första hemuppgiften: Föreställ dig att du eller en fiktiv person befinner sig i en välkänd miljö eller situation. När mönstret (de förutsägbara, repetitiva händelsernas gång) är ordentligt etablerat, för in något oväntat.

Naturligtvis kändes uppgiften alldeles för abstrakt för mig, jag vill helst att någon säger "skriv om mobbning" eller bara ger mig ett ord, en bild, vad som helst att associera kring. Vi diskuterade detta och läraren gav mig ytterligare instruktioner som löd ungefär såhär: "Försök få läsaren att känna tristess, innan du bryter det förutsägbara mönstret".

Jag avskyr att skriva om tristess och drearyness. (N älskar det. Säger han.) Men jag ska göra ett försök. Trots att jag tycker att övningen är abstrakt och att det känns lite poänglöst att "föra in något oväntat" när alla ändå vet att något oväntat kommer att dyka upp (jaja, jag vet att det är hur man gör det som räknas, but still). Tänker att jag skulle vilja göra det lite elegant, till exempel genom att låta vändningen ske inte i historien eller i karaktärerna, utan i läsarens huvud, som i slutet på mobbingberättelsen ungefär. Men jag måste försöka släppa den tanken, jag är ju där för att lära mig, inte för att imponera på någon med eleganta vändningar, och det är säkert bra att försöka med något som tar emot (exempelvis tristess).

Och: När jag och N tog en promenad idag såg vi klotter som fick mig att önska att jag ägde en kamera. Någon hade sprayat Fuck hela samhället! tvärs över baksidan på en av barackerna nere i parken.

Telefonsamtalet

-Men älskar du mig inte längre? Du älskar mig väl?

Tystnad.

-Jag vet inte. Jag vet inte vad jag känner.

Vi fortsatte prata några minuter till. Under tiden gick jag omkring i vardagsrummet. Luren tryckt mot örat och vänsterhanden tryckt mot magen. Mer och mer framåtlutad.

Jag minns inte vad vi sa. Han lade på och jag stod stilla med en mörkblå telefonlur i en svettig hand. Luren gled ur mitt grepp. Den trillade ner på golvet, studsade mot sisalmattan och landade en bit bort. Jag försökte ta ett steg i riktning mot den, men mina knän vek sig. Det måste ha gjort ont när de skrapade mot mattans fibrer.

Sedan stängde resten av min kropp av sig själv. Jag sjönk ihop, ner på mattan. Blev liggande på sidan med blicken fäst vid en av skruvarna på soffbordets undersida. Efter en stund kunde jag komma upp på knä. Mitt huvud vilade i soffan eftersom jag inte kunde räta på mig. Min överkropp krökte sig framåt och det var väldigt svårt att andas.

Lite senare kunde jag sitta upp igen. Då satt lillebror bredvid mig. Jag tror att jag grät, men jag minns inte säkert. Han grät, det kommer jag ihåg. Min hand höll hårt i hans hand, eller kanske i hans ben. Han hade svarta jeans på sig. Så småningom tog han mig därifrån, hem till mamma.

Där fick jag ännu ett telefonsamtal. Ännu en gång hamnade jag på golvet. Den här gången försvann jag ur min egen kropp. Jag såg mig själv ligga på en rund, kortluggig grön matta. Jag såg mig själv andas häftigt genom öppen mun. Det luktade ruttet, en frän stank. Någon tog i mig. Jag hörde röster som talade, men jag kunde inte förstå vad som sades. Språket hade mist sin mening. Jag hörde ljudet av vokaler och konsonanter, men jag förstod inte orden. Jag förstod ingenting.

Där stod hon. I hörnet av idrottsplatsen, tillsammans med Erik. Redan på långt håll kunde Alma se hur det var, att det var precis så som det absolut inte fick vara: Han med händerna nerkörda i jackfickorna och den lankiga kroppen lutad mot planket i spelad nonchalans, hon med sitt blonda hår, den röda täckjackan och det där jävla leendet; som en blomma som vände sig mot solen när han böjde sig fram för att säga något. Alma blev stående på grusgången med bortfrätta inälvor, såg hur han böjde sig fram ännu mer, viskade något i hennes öra och pussade henne på kinden innan han gick; ett brännjärn mot insidan av Almas bröst.

Hon stod kvar en stund efter att han hade gått sin väg, leende igen, fast mer inåtvänt och mjukare den här gången, med blåsten i det blonda håret. Så plockade hon upp tygväskan från marken, satte på sig hörlurarna och började gå bort mot busshållplatsen. Almas ben började också röra på sig, alldeles av sig själva. Med blicken fäst på den röda jackryggen gick hon som om de hade varit en och samma: Höger, vänster, höger, vänster, över idrottsplatsen, bort mot grusgången under tallarna. Och så, alldeles av sig själva igen, blev Almas steg längre och snabbare; i takt med sina hjärtslag nästan sprang hon och när hon var så nära att hon kunde känna schampodoften: En hand kring håret, ett ryck och så låg hon på marken.

-Din jävla hora!

Så här långt hade det aldrig gått tidigare. Visst, det hade varit elaka ord och klotter på skåpet, den där sönderrivna skrivboken med hennes löjliga dagboksanteckningar om Erik, ketchupen på den vita tröjan i matsalen och så den där gången när de var hemma hos Alma efter skolan och Alma hade övertalat de andra att ringa hem till henne och viska ”Du ska inte tro att du är något, ditt lilla äckel!” i luren, men det här var något helt annat.

Det här var blottade tänder och Almas vassa knän som låste fast hennes hulliga armar mot marken. Det här var en näve grus i Almas hand och handflatan mot det där mjuka ansiktet, ännu mera skrik och hud som skrapades av och blodet som fick även Alma att skrika och känslan av hennes hulliga varma kropp som vred sig under Almas knutna händer (för att allt som fräter sönder hjärtat förr eller senare måste komma ut, som tårar eller som knytnävsslag).

-Nu kan du ju glömma att Erik kommer vilja pussa dig, ditt lilla äckel! Du är så jävla äcklig, din lilla fitta! Jag skulle kunna döda dig, fattar du det, jag hatar dig, JAG HATAR DIG!

Alma reste sig mitt i skriket, sparkade och såg henne rulla över på sidan, knyta ihop sig till en boll med händerna kring huvudet och det sargade ansiktet. Och för första gången sedan Almas ben hade börjat röra sig över idrottsplatsen stannade allting upp; ingenting gick av sig själv längre och det enda Alma kunde göra var att stå och titta på den där gråtande livrädda rödblonda bollen på marken. Alma kunde inte tänka alls, eller bara en tanke: Att hon måste hem, fort. Sprang, gjorde hon, så långt benen orkade och sen lite till, ända fram till ytterdörren och uppför trapporna till rummet och sängen.

Där, sittande i sängen, iskall inuti och utanpå, rev Alma sönder alltihop: Den lilla ansiktsbilden ur skolkatalogen, utklippt och uppklistrad på ett papper tillsammans med fotot från klassfesten där Alma hade vågat dansa tillräckligt nära för att känna doften av hennes schampo och blyertsteckningarna, gjorda i smyg på lektionerna då hon hade suttit snett framför Alma, med det blonda huvudet vilande mot ena handen. Alltsammans rev hon sönder i småbitar och kastade det i soporna, begravde det längst ner under kaffesump, potatisskal och tomma mjölkförpackningar.

Okej, nu har jag tänkt såhär:

Min skrivarkurs börjar om en vecka och jag är blockerad redan nu (ute i god tid, för säkerhets skull). N har idéer om rödvin och gemensamma skrivarkvällar, vilket låter trevligt och lagom bohemiskt, men jag behöver även ramar. Struktur. Begränsningar. Fokus.

Därför tänkte jag be er som läser om att förse mig med uppgifter, så att inte hela projektet flyter ut i ångestfyllt och resultatlöst rödvinspimplande. Det kan vara vad som helst, kanske bara ett ord, en bild, vad som helst att associera till och så tänkte jag försöka skriva en text med utgångspunkt från det. Om jag får några förslag tar jag mig friheten att välja mellan dessa, men jag lovar att jag ska försöka producera åtminstone en text och publicera den här. Vad sägs?

Ibland får man äta upp sina egna ord. Som den där gången i Toscana när jag bestämt hävdade att vi skulle svänga vänster fast GPS:en sa höger. Eller som när jag i ett kommentarsfält hos SG uttalade mig nedlåtande om hypade bandet The Pains of Being Pure at Heart för att de låter som urtvättade Pastels-kopior, med hänvisning till att det är så tröttsamt med amerikaner som rippar brittiska kultband utan att tillföra något eget (precis som det är tröttsamt med usla amerikanska remakes på bra europeiska filmer). Och det är det, men: Om omständigheterna är rätt, om bandet i fråga tillför något nytt och inte bara kopierar rakt av och om det där obestämbara personliga tilltalet infinner sig, då får jag motvilligt lov att erkänna att det är okej med mig. Och därför blir jag tvungen att erkänna att det är okej med Crystal Stilts.

Mina frontallober har ett antal invändningar mot det här bandet: De tycker att Stilts stundtals låter skrattretande mycket som Felt och undrar hur man kan rippa Jesus and Mary Chain så blatant utan att skämmas. De irriterar sig på det tillgjorda i att den obligatoriska falsksången är så lågt mixad och reverbdränkt att man hör inte ett ord av vad Brad Hargett sjunger och de ifrågasätter om världen verkligen behöver fler shoegazeiga band med New Order-komplex.

Men så ger sig hjärtat in i debatten och som så ofta annars faller frontallobernas argument platt. Det här är nämligen fullständigt hypnotisk musik. Jag fattar inte riktigt hur det går ihop, men CS lyckas låta på en gång apatiska och dansanta. Att lyssna känns lite som att sitta vid ett bord på någon klubb och bli väldigt full, samtidigt som man har en flock modsklädda twentysomethings dansande i blickfånget och plötsligt kommer en skitsnygg kille fram och bjuder en på ett glas cheap rödvin och frågar om man vill följa med hem och lyssna på hans Creation-tolvor och man ba: "Okej" och så är det fem plusgrader och regn ute.

Eller döm själva:
"Crippled croon": http://www.sendspace.com/file/6rvcvr
"Converging in the quiet": http://www.sendspace.com/file/qe0z1c
"Through the floor" (demo): http://www.sendspace.com/file/24to5w

Det som är verkligt

Resterna av frukosten på köksbordet när jag kom hem; som avtryck av ett ögonblick i rummet. Ett ögonblick som dröjde sig kvar och trotsade tidens asymmetri i kraft av vardagsmagin. (Ni vet, den där som håller sin hand över smutstvätt och tisdagsmorgnar för att när man minst anar det sträcka ut ett finger och nudda vid hjärtat så att det slår ett extraslag?)

Rostbrödssmulor, presskannan med en bottenskyla kaffe (jag med varm sojamjölk, han svart), de gröna bladtallrikarna, en sked med intorkad svartvinbärsmarmelad och muggarna och jag kunde nästan se honom sitta där; hans ögon på en gång varma och odygdigt trotsiga.

Just nu läser jag Joyce Carol Oates ”Blonde”. Jag har gjort ett flertal försök tidigare, för jag gillar Oates lätt överspända prosa, men varje gång har jag blivit tvungen att lägga bort boken efter ett par kapitel. Den ger mig nämligen sjukt mycket ångest.

Nu är det ju svårt att dra några paralleller mellan sig själv och Marilyn Monroe utan att framstå som sällsynt töntig och korkad, men den risken är jag villig att ta. För: Oates beskrivningar av M:s inre värld, hennes relaterande till andra (särskilt män), känslan av identitetslöshet, av att vara ett oönskat barn som borde ha aborterats – igenkännandet och minnena blir ibland så starka att orden känns som knytnävsslag i magen.

M:s ständiga längtan efter mamma, en mamma som på samma gång slukar upp och stöter bort sitt barn. En mamma som håller barnet fast i ett järngrepp samtidigt som hon avvisar det.

Hennes känsla av att bli till endast i andras ögon, endast genom att bli sedd, berörd, använd. Hur hon gör allt för att tillfredsställa sin förste man (som hon kallar Daddy): ”She meant to be perfect. He deserved nothing less” på grund av skräcken för att bli lämnad, för att inte längre vara någon: ”No, Daddy! You can’t leave me. I’ll die if you leave me” och naturligtvis lämnar han denna klängiga, kvävande, äckliga varelse: ”…what a relief to shower her smell off him, the stickiness of her body!”.

Hur hon använder sig av sin egen kroppslighet, inte för att njuta sexuellt, utan för att lindra den inre upplevelsen av tomhet och ensamhet: ”…wanting to cuddle and make love all the time. Kissing and hugging in public. Sometimes Bucky liked it fine, and other times he didn’t. And the weird thing is, I don’t think she feels much, in her actual body. The way a woman is supposed to feel.”

Dissociation, gränspsykos, självskada, allt beskrivet så på pricken och med en sådan isande enkelhet och klarhet att man undrar om Oates har upplevt det själv, eller åtminstone sett det på nära håll och besitter en osedvanligt stark inlevelseförmåga. Och jag har bara kommit till sid 191. Men den här gången ska jag ta mig igenom boken, för jag är faktiskt inte där längre; jag mår bättre nu och fungerar på ett annat sätt, även om jag fortfarande har en lång bit kvar att gå.

But let me tell you that this loneliness will pass

Ja, jag borde sova. Men Glasvegasplattan är så heartwrenchingly underbar att jag inte kan sluta lyssna. Jag vet inte vad jag mer kan säga just nu än att det här kan vara årets album, för mig i alla fall.

En kommentar påminde mig nyss om det magiska i hur viss musik, eller överhuvudtaget vissa konstnärliga uttryck, talar till en på ett alldeles speciellt sätt. Jag har skrivit om det tidigare (här, i fjärde stycket och framåt, om någon är intresserad och orkar med en lång text, jag fixar inte att upprepa allt här), men jag återkommer ofta till tanken: Varför just det här verket? Varför inte skivan jag hörde igår, boken jag läste i förrgår?

Varje gång det händer är upplevelsen densamma: Det känns som ett personligt tilltal, som om verket överbryggar avstånden i rum och tid mellan mig och artisten/konstnären. Och jag vill tro att det beror på att det finns något hos oss båda, någon obestämbar egenskap eller något inre tillstånd som vi delar, en likhet i psykologisk makeup om man så vill; den typ av likhet som gör att man upplever en samstämmighet med vissa människor man möter.

(Det jag söker svaret på, ser jag nu, är väl egentligen också frågan om vad smak är. Och jag ser att jag vill tro att smak inte enbart är en social konstruktion som handlar om grupptillhörighet och yttre attribut, utan också om något mycket mer svårgripbart, om en identifikation med andra på ett djupare, mer omedvetet plan.)

Som sagt, jag har lagt ut texten om detta tidigare, och jag är för trött för att göra mig helt begriplig just nu. Och egentligen spelar det ingen större roll heller, för jag hör "Flowers and football tops" i lurarna och det är omöjligt att värja sig mot, i alla fall inte för mig och för alla andra som har ett rum inom sig som är format så att James Allens sång precis passar in där, på samma sätt som min kärastes ord ibland har en alldeles särskild förmåga att landa och lägga sig tillrätta i mitt hjärta.

Peace, love and understanding

"...jag kan ha en sån där kattmask, med två öron, som hon har i den där filmen, eeehvahetteren, med de där två tjejerna som mobbar honom..."

"...du menar Ghost World."

Det var i förra veckan någon gång. Jag stod i köket och avlägsnade appx. tvåtusenfemhundra små häftklamrar från undersidan av köksstolssitsarna, eftersom jag stod i begrepp att klä om dem i ett blommigt 40-talstyg. Samtidigt lyssnade jag förstrött på Eugene McGuinness debutalbum och plötsligt: En fras, ett tonfall, en melodislinga eller vad det nu var fångade mitt intresse, trängde sig in i medvetandet och fick mig att stanna upp mitt i en rörelse.

Stående i en synnerligen oergonomisk position fortsatte jag lyssna och förundras över denna spretiga och märkliga, men samtidigt djupt tilltalande, skiva. McGuinness sjunger som om han vore en korsning mellan Paul McCartney och Pete Doherty. Soundet är omväxlande babbligt och barnvisenaivt, lågmält trevande och medryckande handklappssvängigt. Jag kom på mig själv med att associera till ett myller av artister: Allt från Brian Wilson och Beatles till Andrew Bird, Ed Harcourt och Patrick Wolf och till sist blev jag tvungen att lägga ner tången och sätta mig i soffan för att bara lyssna.

Och det tycker jag att ni också ska göra; på Sound of Music-tralliga "High Score" (glissandona i refrängen, my God!), Babyshambles-doftande balladskärvan "Vampire Casino", quirkydansanta "Monsters under the bed" (vars refräng btw måste vara den bästa rippen någonsin av Totos "Africa", eller hur?) och min personliga favorit "A girl whom my eyes shine for but my shoes run from". Zipfil finns nedan, å dä.

Eugene McGuinness: http://www.sendspace.com/file/chwawc

Culkin påminde mig nyss om att det äntligen händer: På måndag släpper Glasvegas årets mest efterlängtade album. Jag har flera gånger tidigare, bland annat här, förkunnat min glödande kärlek till bandet som bygger de ljuvligaste väggar av ljud med hjälp av gitarrer, vemodspoesi, svart humor och gudabenådade James Allens sångröst.

I väntan på måndag kan ni som inte redan hört dem ladda ner zipfilen nedan och lyssna på hitsen "It's my own cheating heart..." och "Flowers and football tops", "Stabbed" från nya albumet plus två underbara demos i questionable ljudkvalitet: Akustiska "Whitey" med oemotståndlig stämsång i refrängen och världens sötaste (eller i alla fall mest distade) cover på Phil Spector-dängan "Be my baby".

Glasvegas: http://www.sendspace.com/file/txzutp

Ett par odödliga visdomsord

om skivor:

"Och så är det så himla fint när man köper en ny skiva och får ställa den på plats mellan två skivor som tidigare har stått bredvid varandra!"

<3

Popaganda, å dä.

Ja, mina vänner, även jag var på Popaganda. Dock bara dag två, eftersom jag på fredagkvällen befann mig på en utflyttningsfest i en förortslägenhet tillsammans med ett gäng fulla och pårökta tjugoåringar. (Don't even ask, jag kände mig som Carrie i det där SatC-avsnittet där hon går hem med en twentysomethingkille som har piercad tunga och kysser fantastiskt, för att nästa morgon vakna upp i en loftsäng i den skabb-lägenhet twentysomethingkillen delar med sin polare som ser ur som Neil i The Young Ones eller han, vad han nu heter, i Withnail & I, han som rullar en Camberwell Carrot.)

N och jag satt i alla fall stelt på kanten av en mindre hygienisk resårbotten (jag var tvungen att flytta på någons hoprullade tubsocka för att få plats) och drack upp rödvinet vi hade med oss ur ett (1) blått frostat glas med företagslogga (det enda befintliga i hela lägenheten, alla andra var nerpackade). Det var trevligt. Med N är det alltid trevligt.

Initialchocken när jag konfronteras med dessa twentysomethings är dock alltid lika stark. Eftersom jag inte längre tänker så mycket på åldersskillnaden mellan mig och N glömmer jag ibland att han har vänner som är ännu yngre och så blir det som det blir: Man kliver in i ett rum och får känslan av att ha kommit på sina tonårskids med att hångla. Impulsen är att genast backa ut genom dörren igen. Men jag har aldrig varit den som är den; efter ett tag vänjer man sig faktiskt och de är väldigt trevliga allihop. (Fast de är lite som asiater; jag kan inte skilja dem åt om jag inte har haft någon form av djupare personlig interaktion med dem, de flyter liksom ihop till ett konglomerat av fast hud och Weekday-outfits.)

Men, back to the subject: Popaganda. Rapporter om lördagens konserter sticker upp som svampar ur jorden just nu och jag har ingen lust att säga något om det som redan beskrivits så bra både här och här och på säkert hundra bloggar till; om den nya Radio Dept-låten som var MDMA för öronen, om Joel Almes uppträdande som var pure oborstad Göteborgs-charm från den första uppknäppta skjortknappen till plektrumet som singlade ut i publikhavet efter sista låten, och allt det där andra.

Men en sak vill jag faktiskt säga något kort om, och det är Bob fucking Hund. Eller närmare bestämt Thomas Öberg. Jag blir alltid lika tagen när någon bara kliver ut på scenen och tar över på det sätt som han gör: Man ser ingen annan, man hör ingen annan och ingenting annat än precis här och nu existerar. Jag vet ingen annan svensk artist som skulle kunna stå och vråla ovanpå en högtalare, iförd pärlhalsband och vita glacéhandskar, utan att för den skulle verka det minsta posig. Jag kan inte komma på någon annan som skulle kunna slå sönder en konferensstol på ett trovärdigt sätt. Jag vet ingen annan som kan leverera mellansnack som är en del av musiken, som binder samman låtarna med sina ord på samma sätt som recitativen i en opera binder samman arior och ensembler. Och jag kan inte komma på något annat svenskt band som i både musik, texter och framträdande förenar djupaste ömhet och vassaste ilska på samma sätt som Bob Hund.

Men idag kände jag det för första gången riktigt, riktigt tydligt: Hur den svarta och den vita tillvaron egentligen är en och samma, som Rubins vas. Idealiseringen och nedvärderingen; den extatiska sammansmältningen och den kvävande, kontrollerande invasionen - båda tjänar samma syfte, eller får samma ödesdigra konsekvens: De naturliga gränserna mellan två separata individer raderas ut.

Jag diskar en kopp. Den gröna emaljen mot mina fingrar, det heta vattnet över mina händer. Borsten mot den sträva tebeläggningen i koppens botten. Insidan, utsidan, diskstället. Tillfreds. Jag är här och det finns miljoner sätt att ta sig från nu till sedan; detta är ett av dem.

Jag installerade Word i förrgår. Sedan dess har ett dokument stått öppet, tomt.

Min prestationsångest vet inga gränser.

080825

Min kväll finns här:

Gotye - Coming back
Ida Maria - Oh my god
Angus and Julia Stone - Wasted
Midnight Juggernauts - Dystopia
The Sound Of Arrows - A very sad song
Quiet Village - Broken promises
Glasvegas - Daddy's gone
John Maus - Do your best
Yazoo - Bad connection
The Death Set - Negative thinking
Florence and the Machine - Kiss with a fist
Monster Bobby - The postcard

Back in your arms

Eftersom den inte finns på youtube.

Stort tack till Niklas som lånade mig skivan, å dä.

Nuke the entire site from orbit

"Du förstår ju det här på ett intellektuellt plan; du säger de rätta sakerna, men emotionellt är allt hoptrasslat för dig. Det är som om du befinner dig i en känslomässig snårskog."

Och hur fan rensar man upp ett känslomässigt snår? Fantiserar fram en häcksax och klipper sig metaforiskt fri? Plockar ut sitt brinnande hjärta och kastar det bland risbuskarna så att skiten fattar eld och brinner ner?

Det finns få saker jag hatar så mycket som känslan av att vilja, men inte veta hur.

A whole house will need re-building, pt 2

"Det låter som om den här sommaren har varit litet lugnare än förra året, som om det inte har varit fullt lika turbulent?" säger du, halvt om halvt frågande, när jag har berättat jag-minns-inte-vad om hur det har varit. Då börjar jag gråta.

"Varför är du så ledsen?" frågar du.
"Jag vet inte!" hulkar jag. "För att ingenting någonsin kommer att bli bra, för att jag är lika tom som jag alltid har varit, för att allt är meningslöst, för att jag ändå bara kommer att förstöra allt som är fint."
"Jag undrar om det är som det brukar vara, att du på samma gång som du vill att jag lyssnar till dig också har en föreställning om att du är omöjlig att lyssna till, att du är för besvärlig och att min kommentar om att det verkar ha gått bättre i sommar i dina öron låter som ett avvisande "äntligen verkar hon skärpa till sig så man slipper henne någon gång!"
"Jag vet inte, kanske..."
"Jag tycker mig ha sett det så många gånger nu, hur bilden av den andre som inte kan stå ut med dig, som vill bli av med dig till varje pris, alltid finns mer eller mindre närvarande."

Jag gråter ännu mer och känner ännu starkare hur hopplöst allting känns, hur förlorad jag är, hur meningslösa alla åtgärder är; att försöka hjälpa mig är som att stryka färg på en möglig och ruttnande husfasad: "Jag ångrar att jag inte hoppade i april, det hade varit mycket bättre om jag hade vågat, för mig och för alla andra!"

Så gråter jag lite till och säger några fler idiotiska saker och du hummar lite och sitter där och är varm och sammanhållen och står ut, fast jag inte fattar hur, och så är timmen slut; jag samlar ihop mig själv och går and we're back online efter sommaruppehållet.

Ni vet de där skivorna som liksom inte når riktigt ända fram? De som får en att tänka: "Det här låter ungefär som [inserta valfritt bra band], fast lite, eh, sämre"? De som har sina poänger, men inte tillräckligt många för att man ska bli gripen av albumet som helhet? The Little Ones "Morning Tide" är precis en sådan skiva.

Ibland låter "Morning Tide" som The Shins melodiösa indiepop, fast lite tråkigare. Ibland låter den hemmapyssligt twee, ungefär som Noah And The Whale, fast lite mindre uppfinningsrikt. Och ibland låter den drivet angelägen, med repetitiva gitarriff à la Envelopes, fast stompigare och mindre elegant. Ytterligare ett minus är en den kyliga produktionen som gör att Edward Nolan Reyes sånginsatser hela tiden tycks hålla lyssnaren på behörigt avstånd.

Så, varför ett inlägg (ett ganska oinspirerat sådant dessutom) om en sådan skiva? För poängernas skull. För den medryckande och powerpoppiga singeln "Ordinary Song", för lugna, vackra "Waltz" som låter som en The National-låt i lighttappning och för avslutande, nästan sex minuter långa "Farm song" vars ljuvligt melodiska refräng skulle kunna vara skriven av Brian Wilson. Varsågoda, två russin ur en rätt så medioker kaka:

"Ordinary song" - http://www.sendspace.com/file/6qycq5
"Farm song" - http://www.sendspace.com/file/n0u9w7

Love to a monster

Läste just något som, tydligare än alla läroböcker i psykologi tillsammans, visade mig att det verkligen inte finns någon objektiv verklighetsbeskrivning av det som sker människor emellan; att man alltid skapar sig en uppfattning av andra och det som sker för att den ska passa in i den egna världsbilden och (kanske främst) för att kunna bibehålla en bild av sig själv som går att leva med. Det kändes så poetiskt och förödande på samma gång.

Ibland förundras jag över att det finns människor som bara verkar leva, utan att varje dag ifrågasätta sin egen existens, sin rättighet att finnas till. Finns det verkligen folk som tar plats i den här världen med sådan klarögd självklarhet? Finns de verkligen till, de som vanemässigt och bredaxlat grenslar vardagens boskap och bara sitter där, som gjutna i sadeln, och blickar ut över sina ägor? Eller är det bara jag som inbillar mig att det är så för de flesta andra?

Det här med att ta en dag i taget, att varje dag inte är så mycket en pärla på ett välträtt halsband som ett strävt, bittert och alldeles för stort piller som ska sväljas utan att man riktigt vet vilka biverkningar som kommer att uppstå, är det kanske alldeles normalt? Finns det andra som ofta är upptagna av tankar på att dölja sitt (inbillade?) äckel för att bli accepterade och inte skrämma bort sina nära och kära, som känner skuld, skuld, skuld över att ens finnas till? Jag önskar att jag kunde få befinna mig i någon annans kropp en stund, bara för att få veta om det är så annorlunda som jag inbillar mig.

Såhär:

Jag diskuterade det med min läkare senast idag, hur känslig jag är för förändringar och hur posttraumatisk stress lätt gör sig påmind i förändringsskeden och manifesterar sig genom just den typ av dissociativa symtom som jag beskrev i föregående inlägg. Ändå tycker jag att jag borde vara starkare. Jag borde vara tacksam över att jag är i livet, borde fungera bättre nu, borde, borde, borde. Det är ju inget fel på mitt intellekt för fan, jag borde kunna rise above it all.

Och ändå, när hon sa: "Det finns trots allt något inom dig som har klarat det här. Du har överlevt, med hjälp och stöd av människor omkring dig naturligtvis, men du har ändå något inom dig som har velat fortsätta. Det är långt ifrån självklart att du sitter här idag, men du gör det faktiskt, och det är inte bara tack vare oss andra." Då tänkte jag att det fortfarande inte är självklart. Det är fortfarande inte självklart att jag är här och jag undrar om det någonsin kommer att vara det.

Det är länge sedan nu, nästan två år sedan den där första chocken som fick mig att trilla ihop på vardagsrumsgolvet, men fortfarande finns minnet i kroppen som om det var igår. Och innan dess, alla år då jag var så upptagen med att hålla ihop mig själv, att utåt sett fungera någorlunda normalt, att bedriva ett liv som om. Let's not even go there.

Men fortfarande, så skört allting är. Det slår mig med full kraft att jag inte alls har samma skydd längre, av pendlandet mellan narcissistisk hypomani och självföraktande, suicidal depressivitet (för det är ett skydd, tro inget annat, det är som att gå på lina, eller kanske snarare gunga på en trapets mid-air, med the benefit av att aldrig riktigt behöva landa i verkligheten, i sårbarheten som är att se sig själv som man verkligen är, varken odödlig eller genomrutten, utan bara mänsklig).

Att landa i verkligheten är friskare, det vet jag (och nödvändigt för att verkligen komma nära någon annan), men också mer skrämmande och mycket svårare. Idag har jag betänketid innan jag gör dumma saker, jag hinner oftast fundera över hur till exempel självskada skulle drabba dem som står mig nära, jag hinner känna skulden som kommer efteråt. Men impulsen, känslan, behovet, allt det där är fortfarande lika starkt. Det är svårt ibland, det känns orättvist att jag ska behöva vara ensam med allt det där; som om en del av mig har vuxit upp men hela tiden måste bära bördan av ett skrikande litet barn. Fast vad vet jag, det kanske är precis så det är för alla andra, det kanske är det som är att växa upp och ta ansvar för sitt liv.

Så, för att vara ansvarstagande och realistisk; det är inte konstigt att jag mår som jag gör just nu. Det är många förändringar på gång samtidigt (varför är det förresten alltid så, att de kommer i flock?) och det gör mig mer sårbar. Det kommer inte alltid att vara så, men just nu:

• Jag har satt ut en av mina mediciner, en som jag har ätit i snart två års tid.
• Min analytiker kommer tillbaka från sommaruppehållet på måndag. Skönt och jobbigt på samma gång.
• I mitten av september genomförs ett stambyte i mitt hus. Eftersom jag för det mesta är hemma om dagarna kommer jag inte att kunna bo kvar under arbetet, i alla fall inte under rivningsfasen. Ett gigantiskt stressmoment, givetvis.
• I samma veva börjar skrivarkursen jag har anmält mig till, om jag blir antagen vill säga. Roligt, men en förändring, nonetheless.
  
• Jag ska börja arbeta på deltid vilken dag som helst, bara byråkratin löser sig.
  
• Jag har en pojkvän för första gången sedan breaket med mitt ex. Det är underbart och dödligt skrämmande på samma gång.
  

Kanske är det småpotatis för andra, men för mig är det mycket på en gång. Det mesta är bra förändringar, det ser jag när jag skriver ner dem, men de är ändå förändringar och sådana har aldrig passerat obemärkt. I'll do my best, det är allt jag kan säga just nu.

"Derealisation är en skrämmande upplevelse av att omvärlden har förändrats, blivit livlös, avlägsen och inte längre förtrogen. Depersonalisation är en obehaglig upplevelse av att det egna jaget förändras. Ibland upplever man sig som en robot eller passiv åskådare till sina handlingar och kroppsupplevelsen kan vara förändrad. Realitetsprövningen är intakt."

Precis så är det. Armarna känns som om de är kilometerlånga och fingrarna sitter som stumma pinnar längst där ute, fast jag ser att de är alldeles normala. Kroppen dras ut och mister sin form, det är som om den vore alldeles ihålig och fylld av luft, det känns inte längre som om jag är inuti den. Jag sitter i min egen lägenhet, men känner inte igen mig. Eller jag ser naturligtvis att jag är hemma, jag hallucinerar inte, men det är som om jag såg omgivningen för första gången. Ingenting är längre välbekant och tryggt. Möblernas konturer är vassa och ovänliga, ljuset är märkligt och färgerna dunklare än vanligt. Det känns som om jag svävar i ingenting: Utan förankring i det som varit, utan överblick över vad som ska komma.

Jag vet att det här inte är verkligt, jag vet att det går över, jag vet att det troligtvis beror på ångest och stress och jag känner igen det mycket väl från förr, men det är ändå fruktansvärt obehagligt. Det var länge sedan känslan var såhär stark och jag är lite rädd. Försöker skriva ner precis hur det är, som en besvärjelse, ett bevis på att mitt intellekt fortfarande fungerar och att jag finns till. Jag rullar in mig i en filt och dricker något varmt, som jag brukar göra när kroppen inte vill kännas riktigt verklig och sammanhållen. Det hjälper lite, liksom trygg och välbekant musik i hörlurarna. Annars väntar jag mest på att det ska kännas som vanligt igen och önskar att det för en gångs skull kunde få vara enkelt och lugnt och tryggt att vara jag.

Lice in the Rainbow

Caribou - She's the one
The Sound of Arrows - Danger!
The Magic Numbers - Undecided
Envelopes - Smoke in the desert eating the sand hide in the grass
The Royal We - All the rage
Prince - Raspberry beret
KT Tunstall - False alarm
Yazoo - Anyone
Why? - These few presidents
Bright Eyes - Four winds
The Virgins - Love is colder than death
Richard Hawley - Valentine
Tunng - Hands
White Williams - New violence
Associates - Party fears two
Wolfman feat Pete Doherty - For lovers

Pat. är orienterad till tid, rum och person, dock något affektlabil.

Pratade nyss med N i telefon. Bortsett från att jag som vanligt babblade osammanhängande och hoppade mellan fullständigt orelaterade ämnen utan att redovisa associationskedjorna som band dem samman, råkade jag ut för ett intressant fenomen. Helt plötsligt stockade det sig i halsen och hjärnan blev fullständigt blank.

Så började jag skratta och kunde inte sluta, eftersom jag insåg att den plötsliga blockeringen var ett uttryck för mitt monumentala motstånd inför det jag försökte berätta: Det finns nämligen något jag måste göra. En, ska vi säga "administrativ", uppgift som inbegriper telefonsamtal till myndigheter, blanketter som ska lämnas in, etc. Denna uppgift fyller mig med en fullständigt oresonligt stark motvilja. Min ovilja att deala med denna uppgift trotsar alla rimliga proportioner; jag har skjutit upp den i veckor, pustat ut varje eftermiddag när "det ändå är för sent att ringa", trots att jag vet att jag måste, förr eller senare.

Jag skrattade hysteriskt i telefonluren eftersom känslan, när jag försökte berätta för N men inte förmådde, så tydligt, obarmhärtigt och komiskt visade mig hur gigantiskt mitt motstånd är. Fatta, det är så massivt att min hjärna och mina talorgan vägrade att ens befatta sig med ämnet!

Det hela kändes som den samtalsmässiga ekvivalenten till att vara fullständigt utmattad och ändå behöva utföra en oöverblickbart omfattande och fysiskt krävande uppgift, typ rensa ett jättestort grönsaksland. Min påbörjade redogörelse (något i stil med "Justja, jag pratade med någon på [myndighet vars viktigaste styrdokument är Processen] som sa att...") kändes som att lyfta ett trädgårdsredskap, stanna rörelsen mid-air i uppgiven apati för att man inser att man aldrig, inte på några villkor, kommer att orka rensa ett endaste jävla ogräs, för att därefter låta armen falla apatiskt och bara bli stående, stirrande ner i marken med ett svagt susande ljud i öronen.

Men imorgon ska jag. Lovar. Fast jag egentligen helst skulle vilja göra som Ripley: Take off and nuke the entire site from orbit.

Från tidig barndom ända fram till dess jag var gammal nog att kunna vägra tvangs jag tillbringa vareviga sommar på en segelbåt. Föreställ er en gravt dysfunktionell familj placerad på mycket liten yta, subtrahera mysigt skärgårdsputter och lägg till hissad spinnaker, lutande skrov som effektivt omöjliggör normala sittpositioner samt havssegling mitt i natten courtesy of en halvsadistisk tävlingsseglande far (vi snackar en miljon Gotland Runt-vändor, flera America's Cup, Volvo Ocean Race, Admiral's Cup inklusive legendariska Fastnet Race 1979, om jag nu till äventyrs har någon seglingsintresserad läsare som begriper magnituden och kan föreställa sig med vilka förtecken min barndoms semesterseglingar bedrevs). Jag var i alla fall måttligt imponerad och låg, när jag inte var sjösjuk, för det mesta i förpiken och läste i tyst protest.

Van Pierszalowski, frontman i amerikanska indie-bandet Port O'Brien, tillbringade somrarna på sin pappas fiskeskuta i farvattnen kring Alaska, vilket uppenbarligen var ett mer lyckat arrangemang än min barndoms seglatser. Månader av laxfiske i avsaknad av bekvämligheter som toalett och dusch utgör nämligen den huvudsakliga inspirationen till Port O'Briens vackra och poetiska musik. Trots att minsta antydan till nautiskt tema brukar göra mig lätt illamående har senaste albumet "All We Could Do Was Sing" gått på repeat hos mig större delen av dagen, vilket är ett mycket högt betyg.

Låtarna skildrar det isolerade livet till havs: Motsägelsen i att vara på en gång inlåst och svävande i oändligheten, monotonin och tristessen, längtan efter de som väntar därhemma. Soundet är folkigt, med akustiska gitarrer, stråkar och smågnällig sång, stundtals kargt, stundtals mjukt och vågböljande med ett par klimaktiska elgitarrsolon; lite Decemberists, lite Bright Eyes, lite M. Ward och jag är, mot alla odds, helt betagen.

Lyssna på Port O'Brien:

"Stuck on a boat": http://www.sendspace.com/file/r51fuk
"Don't take my advice": http://www.sendspace.com/file/x3iy8k

Jag är här, men orden är borta just nu. Sist de behagade höra av sig var de på vift någonstans bland hjärnvindlingar och pulsådror, till hälften vilsna småungar, till hälften fuckoffiga runaways.

I väntan på att de kommer tillbaka tycker jag det vore trevligt om ni trummade lite med fingrarna mot bordsskivan och lyssnade på ett av mina favoritband:

281219111 1397

Ingenting blev ju så som man förväntade sig att det skulle bli. Eller egentligen förväntade man sig kanske inte så vansinnigt mycket, inte medvetet i alla fall, men innerst inne fanns det ändå en känsla av något slags skyddsnät, något som tog emot när man föll, eller att det åtminstone fanns en gräns för hur djupt man kunde falla.

Som en kärna i mitten av en frukt: Osynlig och skyddad så länge frukten är orörd; hård, tydlig och kanske bitter, men ändå full av liv när frukten faller till marken och krossas. Så kändes den där känslan som man egentligen aldrig brydde sig om att sätta ord på. Hade man försökt skulle den kanske ha kallats hopp. Tro, om man hade velat tala i religiösa termer. Eller ungdomens oförstånd och känsla av odödlighet, om man hade varit på cyniskt humör. Meningsfullhet? Tillförsikt? Kanske till och med livsvilja?

Kanske uppstår behovet av att sätta ord på känslan först när den försvinner. Jag vet i alla fall att jag inte brydde mig särskilt mycket om att definiera den förrän jag märkte att den fattades mig. Det var för ungefär tio år sedan, efter en i raden av depressionsepisoder (en synnerligen djup, allvarlig och långdragen sådan). När den lättade märkte jag att något var annorlunda. Det var som om någonting hade skalats bort, som om jag hade förlorat någon form av oskuldsfullhet. Jag visste plötsligt (inte på ett intellektuellt plan, på så sätt är det naturligtvis en självklarhet för alla, utan känslomässigt, som ett emotionellt ok eller en proverbial törnekrona att ständigt bära omkring på) att det inte finns någon gräns för vad en människa kan komma att utsättas för, ingen beskärd del av lidande att utstå, ingen som vakar över oss och framför allt att det inte finns någon som helst mening med lidandet. Jag kände dödligheten som bor i allt levande så intensivt och starkt att det var som att titta på verkligheten med helt nya ögon.

Nu vet jag inte alls vad jag vill säga med det här. Kanske har de här tankarna att göra med mina försök att trots allt finna meningsfullhet, struktur och förutsägbarhet i livet. Kanske söker jag återerövra kärnan, om den nu går att finna och sätta tillbaka. Kanske försöker jag hitta något helt annat som kan ge mig kraft och motivation att fortsätta försöka förändra mitt liv. Jag vet verkligen inte.

Jag ser att det stormar ute. Mörkret faller, liksom regnet. Jag önskar att jag kunde få vara en av grenarna högst upp i björken, sitta där med regnet piskande i ansiktet, frusen och vindpinad, flämtande andetag i mitten av allt, i mitten av det som bara är, som inte har någon mening eller något mål, blåsten och regnet som inte lyssnar till någon, som inte upphör bara för att några träd blåser omkull eller för att några tak lyfts av och far iväg. Då skulle mitt inre kaos för en stund vara överröstat, då skulle det råda jämvikt mellan innanför och utanför, då skulle jag kunna finnas till, bara vara.

Men istället befinner jag mig här inne. Och det gör jag nog, när jag tänker efter, för att jag tror att ett potentiellt återerövrande av kärnan börjar i det lilla. I det tysta, i det vardagliga och jordnära och nästan tråkiga. Ha! Kanske finns det kvar en bit kärna i mig i alla fall, eftersom jag kan tänka så! Eller åtminstone ett hålrum som inte har kollapsat, där kärnan en gång satt, ett rum som kan fyllas av något annat. Så tänker jag nu, medveten om att jag om tio minuter kan tänka något helt annat. Men nu är nu och det är idag som räknas. Idag; på nytt idag, om och om igen.

Såhär: Fingertoppar längs insidan av silkeslena underarmar och ilande underliv mot jeansknappar; läppar och tungor och allt som är här-och-nu-fysikalitet, närhet och åtrå, det är vad det är. Men, hur backlashigt det än må låta: Allt det där behöver en behållare av något slag för att verkligen betyda något för mig. För att jag ska känna mig hel och närvarande, för att jag ska kunna vara kvar i längden och bli något mer än en docka som gör det som förväntas av mig behövs något annat.

Kanske har det att göra med den ständiga känslan av upplösning och suddiga gränser som jag dras med, kanske har det att göra med allt-det-där-jag-inte-vill-minnas, jag vet verkligen inte, men jag känner mig tämligen säker på att verklig närhet (verklig för mig, för någon annan kan det naturligvis se helt annorlunda ut) behöver stöpas i en form som stavas, typ, kommunikation. Det är ett så jävla fult och töntigt ord, men jag hittar ingen vacker synonym just nu. Jag vet bara att närheten blir fritt flytande intighet och ansiktslös mekanik om du inte lyssnar till vad jag säger, om jag inte svarar och frågar och undrar, om vi inte samtidigt ägnar oss åt ett sammanfogande på andra nivåer än de konkreta och fysiska.

Vill man vara pessimistisk skulle man kunna säga att jag förnekar mig själv den fria, obunda, Kerstin Thorvallska sexualiteten. Men jag föredrar att säga att jag vill ha allt, precis allt, och att jag vägrar nöja mig med mindre.

I rest my hopeless case

Jag önskar att jag kunde bunta ihop alla de taggiga tankarna och lägga dem åt sidan för ett ögonblick. Önskar att jag kunde få kliva ur min kliande skavande kropp och vara någon annan en liten stund; någon som känner sig hel, hoppfull och stark.

Ibland känns det som om jag har blivit inbjuden på maskerad hos livet och gått dit utklädd till lycka, i en illasittande och prålig kostym som när som helst kan spricka i sömmarna, trilla av och blotta allt det fula och förvridna, det här ynkliga, tomma och splittrade som är jag.

Till alla som någonsin har tyckt att jag har varit för svår att stå ut med i längden vill jag bara säga: Jag förstår er, wholeheartedly. Men jag tror faktiskt att jag med säkerhet vågar påstå att det är ännu svårare för mig. Ni kan nämligen gå. Ni kan stänga dörren, lägga på luren, vända er om och somna, hålla för öronen och LALALALALA. Det kan inte jag; jag slipper aldrig ifrån mig själv och jag hatar det.

Nu är det nog med amerikansk lo-fi för ett tag. Jag behöver musik som matchar mitt sinnestillstånd och lyssnar därför på Glasgow-bandet Correctos debutalbum, vilket betyder taggiga gitarrer och John Lydon-influerad spastisk sång, plus några lågmälda låtar som jag hoppar över.

Men Correcto är egentligen en detour, om än en trevlig sådan, som leder mig fram (eller egentligen bakåt) till favoriterna The Royal We. TRW är ytterligare en Glasgowaffär, en kortlivad sådan, som bara genererade en singel och ett mini-album innan bandet splittrades någon gång i vintras (basisten Patrick Doyle bildade sedermera, à la inavlade Göteborgare, Correcto tillsammans med Franz Ferdinand-trummisen Paul Thomson).

TRW-soundet är attraktivt kantigt och post-punkigt, med inkongruenta violininslag och kvinnliga sånginsatser reminiscent of Blondie. Mini-albumet featurar dessutom en genialisk cover på Chris Isaaks "Wicked game". The Royal We är lika delar dödsryckningar och joie de vivre, vilket, incidentally, speglar precis hur jag känner mig. Smakprov nedan.

The Royal We - "All the rage": http://www.sendspace.com/file/rxwryx
The Royal We - "French legality": http://www.sendspace.com/file/5lohse

Igår, när vi var på Would-Be-Goods på Landet (vilket för övrigt var en alldeles fantastisk konsert), nämnde SG att BMX Bandits är bokade för första Postcard from Scotland-kvällen i höst. Jag blev så glad att jag skrek rakt ut (vilket fick mig att framstå som mentalt retarderad, som vanligt).

I morse när vi vaknade var jag tvungen att fråga N om jag hade drömt det eller om det var sant. Det är sant! Alla som till äventyrs inte är bekanta med bandet bör omedelbart kolla upp albumet Life Goes On från 1995. Popmusik blir nämligen inte mycket bättre än så.

Ibland

Övertygelsen om att jag förstör allt jag rör vid; upplevelsen av att inte finnas till, av att bara vara ett tomt skal som vandrar omkring i en doftlös kulissvärld; skräcken för ensamheten och övergivenheten som är lika med död, skräcken som är precis densamma som när jag var mycket liten.

Om jag kunde just nu så skulle jag skriva om det här med ord som är mina egna, inte klinikerns. Jag skulle skriva med metaforer, levande och saftiga som mogna frukter, med ord som går rätt in i hjärtat på den som läser och med en klarhet som besvärjer rädslan och förvirringen.

>>>>>

The perception of impending separation or rejection, or the loss of external structure, can lead to profound changes in self-image, affect, cognition, and behavior.

The basic dysphoric mood is often disrupted by periods of anger, panic, or despair. These episodes may reflect the individual’s extreme reactivity when troubled by chronic feelings of emptiness.

Although they usually have a self-image that is based on being bad or evil, individuals with this disorder may at times have feelings that they do not exist at all.

Och för alla Teenage Fanclub-älskare därute...

...ett snabbt slag till; för Glasgow-bandet Attic Lights, som tydligen är i färd med att spela in sitt debutalbum. Delar av låtar finns att höra på bandets Myspace, här nedan finns "God" och alldeles underbart vackra "5 Weeks Behind" (stråkarna!) i sin helhet, för den som är intresserad.

Attic Lights - "God": http://www.sendspace.com/file/y05ots
Attic Lights - "5 Weeks Behind": http://www.sendspace.com/file/xi1lgc

Amerikansk lo-fi är normalt inte min genre, men för Conor Oberst gör jag ett undantag och slår härmed ett slag för hans nya, självbetitlade album. Skivan är inspelad i en makeshift studio i en villa i Mexico och låter, more or less, som omslaget ser ut. Det mesta har stora likheter med det Oberst gjorde med Bright Eyes på "Cassadaga". De countrydoftande och upbeat spåren skulle kunna vara tagna direkt från det jag minns som ett av förra årets bästa album, men det som verkligen fångar mig är de lugnare och mer intima låtarna, som "Cape Canaveral" (smakprov nedan). Det här är perfekt laid-back sommarmusik, även för en höstkärring* som jag.

*blev kallad det av en vän, när jag uttryckte min förtjusning över regnet häromdagen.

Lyssna på "Cape Canaveral": http://www.sendspace.com/file/e3jur2

Har jag förresten nämnt att han är helt underbar?

Men jag önskar att jag hade hans lugn och tillförsikt (eller apparent lugn, han kan ju vara ett asplöv på insidan, for all I know). Jag är tacksam för att han står vid sidan av och lyssnar och ser, men inte försöker hitta på lösningar på olösliga existentiella problem och jag är tacksam för att han vågar känna och erkänna sin maktlöshet, eftersom allt annat vore befängda charader.

Och jag vill ha min analytiker tillbaka, för det här börjar bli löjligt; samma ältande gång på gång: Jag är rädd för att komma nära, rädd för att bli beroende, rädd för att plötsligt finna mig fångad i skräck för att bli lämnad, rädd för att såra och bli sårad, för att leva och ta plats i mitt liv, för att vara en människa på samma villkor som alla andra. Jag behöver hjälp med att sortera i alla tankarna och med att bryta den här ändlösa cirkeln av oro.

Okej, inte hjärtat då. Det vore fegt.

Temporärt? Ikväll bara.

Jag ändrar mig: Kan jag få operera bort hjärtat istället?

Idag kändes det som om det som ska slå ut äntligen har fått det over and done with, som om sommaren har nått sin högsta mognadspunkt och vänt om mot förruttnelse, höst och svalka. Jag är tacksam. För mig är sommar mest förknippat med sorg och olustsleda, det hjälps inte hur vackra dagarna är eller hur kärt sällskapet är, det vilar för det mesta en klibbig hinna av icke-närvaro över alltihop.

Men det är fint att ha något att längta efter också. Ett glas rött vin på en bar någonstans en regning oktoberkväll, till exempel. Kläderna ska dofta fuktigt ylle och kinderna ska vara rödnupna av kyla.

(Och inga besvärjelser här, de får stanna inuti mitt huvud.)

Jag vill att någon jag tycker om ska fortsätta att diska varje dag. Den vardagliga handlingen, och förutsägbarheten i den, är precis den typ av verklighetsförankring jag behöver just nu. Det där enkla diskandet lyser som en fyr i min dimmiga bortkommenhet och påminner mig om att det finns en verklighet, ett här och nu och ett alldeles vanligt liv att förhålla sig till.

Ge mig klippor med havsutsikt och jag rynkar på näsan. Se hur oberörd jag förblir inför solnedgången idag, trots att den färgar himlen syrenlila. Låt någon annan åka upp i Eiffeltornet eller bestiga trapporna till katedralen i Florens; ögonblicket jag vill hålla kvar, det jag helst vill ha ett foto av är vad jag ser från soffan: Hans rygg vänd mot mig där han står i kokvrån, böjd över den låga fyrtiotalsdiskbänken.

(Därmed inte sagt att jag inte kan tänka mig att diska, jag också.)

Perfect skin

Egentligen vore det bäst att låta operera bort åtminstone en del av min hjärna. Den är ändå mest till besvär. Som när den bedriver något slags ställningskrig mot mina känslor, plockar sönder och ifrågasätter allt likt en trotsig och fejkcynisk tonåring. Det är allt jag har att säga om hjärnfanskapet just nu, vill inte låta den ta ännu större plats än den redan gör.

Istället för hjärna: Hud. Jag tittade på huden på mina händer igår. Den såg ut som papper. Som huden på en gammal uttorkad pensionär. (Hans är som silke och jag vill röra vid den hela tiden.)

Jag är besatt av hud: Textur och färg; den bultande rörliga värmen under; membranfunktionen, dess förmåga att vara på en gång genomsläpplig och sammanhållande; huden som symbol för skydd och avgränsning; huden som interaktionsyta; huden som måltavla för självskada; som kanvas för smink; dess åldrande, rynkor och mimik, allt.

Min analytiker uppehåller sig ofta vid min hudupptagenhet, rightfully so. Den började så tidigt, den här besattheten. Förmodligen i samma ögonblick som jag hamnade på mammas mage efter förlossningen, min hud mot hennes, hennes mot min. Eller ännu tidigare, när jag var en del av henne, skyddad under hennes hud.

Jag vill skriva en novell om hud. Nej, en roman, ett uppslagsverk, en hyllningssång, en tillbedjan, en kärleksförklaring. Sen vill jag riva ut alla sidorna ur min hudencyklopedi och svepa dem om mig som en besvärjelse. Eller kanske sätta eld på alltsammans.

Jag har

i alla fall uppgraderat från Kent- till Magnetic Fields-lyrics. I brist på egna ord just nu.

Som sagt

Now the clock is striking one,
so we might as well begin it,
as there's dancing to be done
and our time is not infinite.
If there's such a thing as love (such a thing as love)
If there's such a thing as love, I'm in it.

Jag är en pop-person, make no mistake. Låter det mer psykedelika än, säg, ungefär Caribou, är risken stor att jag stänger av stereon, eller åtminstone skruvar ner volymen. Därför är jag väldigt glad att jag, trots psykedelikarubriceringen, gav Flavor Crystals album "Ambergris*" en chans.

Här är det nämligen inte tal om att stänga av någonting annat än tevattnet som håller på att koka över på spisen. Tvärtom höjer jag volymen redan under andra spåret och tänker: "Shit: Slowdive, My Bloody V, Yo La Tengo (fast med mer reverb) och Galaxie 500!" Det jag hör är musik som är drömsk, men aldrig slö; varm, mjuk och handfast på samma gång. Lite som en bra älskare.

*Ett genialiskt namn på ett album, för övrigt. Har aldrig luktat på ambra, men jag kan tänka mig att det doftar ungefär som den här skivan låter.

Lyssna på Flavor Crystals - "Guppython": http://www.sendspace.com/file/3tqcjr

Men jag är lycklig också, av precis exakt samma anledning som jag är så fruktansvärt rädd: För att jag tror att det här skulle kunna vara på riktigt. För att han är på riktigt.

Och encore

För egentligen är ramblingsen i mitt förra inlägg bara en aspekt av min rädsla för att komma någon nära. Min bräckliga sense of self och rädslan för att förlora mig själv spelar också in. C'est la problématique borderline i ett nötskal. Varje gång jag skiljs från någon har jag, så länge jag kan minnas, varit tvungen att ta reda på om jag verkligen finns kvar. Eller har jag lämnat kvar hela mig hos den andra? Har den andra rentav tagit ifrån mig allt det som är jag (och vad var det nu egentligen, det där jaget)? Har vi blivit alldeles för hopblandade inuti mig? Har samvaron och närheten förändrat något, luckrat upp gränserna så mycket att jag plötsligt är alldeles skyddslös och upplöst?

Förr, när jag mest av allt kände mig som ett tomt skal, var upplevelsen av separationen oftast att den andra tog med sig livet, värmen och närheten och att ingenting lämnades kvar hos mig. Så är det inte längre, men jag har förstått att både separationer och närhet är svårare att hantera för mig än för de flesta andra. Att jag har en sårbarhet som det visserligen (och bevisligen) går att bli bättre på att hantera, men som ändå alltid kommer att finnas där. Den är en del av det som är jag, precis som mina styrkor och goda egenskaper. Och den betyder inte att jag måste avsvära mig relationer för all framtid (även om det känns så ibland).

Och ja, jag vet att det är förfärligt mycket emo och Kent-lyrics på den här bloggen just nu. Men allt som händer väcker de här tankarna och rädslorna, och jag måste få dem ur mig. Dessutom har jag just slutat äta en av mina mediciner, vilket ger mig utsättningssymtomen from hell. Förhoppningsvis bara i någon vecka, men ändå. Just nu är det som om det lilla av hud jag har är bortsliten eller gravt brännskadad, åtminstone fläckvis. Så bear with me, please?